Hypomani/mixat skov

För ett tag sedan valde jag att bli inlagd på psykiatriska avdelningen. Bara lite över ett dygn var jag där innan jag själv beslutade att skriva ut mig och åka hem igen. Där fick jag neuroleptika i injektionsform, vilket brukar stoppa och dämpa dessa mixade skov. Jag hade någon dag före inläggningen också varit in och fått en injektion….Jag hade innan inskrivning gått på i ett rätt högt tempo ett bra tag och sömnen börjat krångla såtillvida att jag bara sovit ett par tre timmar per natt och vissa nätter inte sovit alls. Ångest över att vara hemma och kunde inte få ro i mitt eget hem. Klättrade på väggarna mentalt. Ingen ro någon stans innan för mina egna väggar. Måste iväg på aktiviteter, vad som nästan. Mer social och höll i gång till max, allt för högt tempo för att jag ska må bra av det….Måste slippa ångesten, slippa tänka därför jag åker hemifrån. Vill hålla igång då hjärnan går på högvarv….

När jag bad om att få bli inlagd mådde jag inte bra alls, totalkaos i skallen med allt och inget på en gång. Injektionerna brukar hjälpa och vända det hela, men inte denna gången tydligen. Inte helt. Jag är fortfarande i samma intensiva rullor och tempo. Har mycket på gång, sömnen lyser med sin frånvaro största delen av nätterna och jag har svårt att stoppa mig själv. Tankarna rusar med mycket planer och projekt, svårt att bromsa och ta det med ro. Samtidigt är jag väldigt slut, slut i hjärnan och slut i kroppen, väldigt nere stundvis med svarta tankar och lika snabbt uppe i det blå igen. Min värk i kroppen är väldigt mycket värre än vad den är normalt, så illa att när jag väl sover och då vänder mig i sängen så vaknar jag av smärtan. När det var som värst kunde jag inte använda mitt kedjetäcke för det gjorde ont att ha det över kroppen. Kedjetäcket jag så väl behöver för att få ett visst lugn i alla fall.

Jag kan väl tänka att jag borde blivit kvar på avdelningen ett tag, men nu känns steget till att begära in mig igen som väldigt långt. Jag fungerar ju, ännu i alla fall……

20170801_093344

Mina två viktiga ❤

Annonser

Svante – blivande assistanshund, hur går det?

Som jag skrivit tidigare så är det min tanke och ett av mina mål med Svante, att få honom godkänd som assistanshund. Det har varit lite ”pappersbestyr” med kontakter till fasta Finland. Assistanshund för psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar finns ännu inte i Finland, så att få hjälp och information därifrån har varit svårt, då ingen vet så mycket. Ett alldeles nytt förbund har skapats – Autismikoira. ry med de har ingen utbildning mm klar, annat ett försöksprojekt med utbildning av några hundar till familjer med autistiska barn, så det är på gång i alla fall.

Lagen, vad gäller assistanshundars tillträde till butiker och lokaler med livsmedel mm ändrades i Finland i maj till att gälla alla typer av assistans – och servicehundar så det är ett stort framsteg 🙂 Så med det borde inte några hinder finnas…..

Svante kommer att utbildas i Sverige och om han blir godkänd där, så måste han troligtvis även göra något test i Finland för att få finsk behörighet. Det är där det är lite oklarheter ännu….För ett par veckor sedan träffade vi den instruktör som i så fall kommer att hjälpa oss med utbildningen. Hon var hit till Åland på semester, så vi passade på att ses 🙂 Det kändes väldigt bra att träffa henne här på hemmaplan och det blir nog bra i så fall om allt går som planerat. Jag har bestämt nu att vi väntar till våren med att göra BPH (beteende – och personlighetsbeskrivning hund) samt lämplighetstest för assistanshund, inte i oktober som vi tänkte först. Både Svante och jag behöver den tiden tror jag……Godkänns han då så kör vi på…..I annat fall så har vi i alla fall försökt 🙂

En stor fördel och nog en förutsättning för att kunna genomföra det här, är att instruktören kommer att kunna komma hit till Åland de gånger vi behöver ses för träning vilket jag är oerhört tacksam över. Testerna som måste göras sker i Sverige dock. Jag har svårt att orka resa och att dessutom orka träna är allt annat än självklart för mig idag. Förr om åren har jag klarat av det, men inte numer på samma sätt utan att köra slut på mig fullständigt.

Som det är nu så tragglar vi vidare Svante och jag med miljöträning, stadsträning, vardagslydnad, hundmöten, passivitetsträning i det oändliga. Han får följa med mig överallt där vanliga hundar får vara. In i del butiker och i galleriorna i stan och nu på sommaren med på uteserveringar och några olika evenemang och annat som ordnas här.

Jag har ganska jobbigt att vara där det är mycket folk och det blir rätt mycket stress för mig, men med det mål jag har med Svante så utsätter jag mig för det till viss del ändå för att kunna träna honom. Hade jag inte hund med så skulle jag aldrig gå på till exempel de evenemang vi varit på i sommar, eller att sitta på café mitt i stans folkvimmel. Så visst gör han nytta pojken ❤ Han lugnar mig och hjälper mig genom att jag kan hålla en del fokus på honom i stället för omgivningen med alla intryck och hundpäls mellan fingrarna är livsnödvändigt för mig i sociala sammanhang ❤ Det är ju lite roligt också på samma gång naturligtvis att vara bland folk, inte bara jobbigt. Fast jag märker att det tar fruktansvärt med energi av mig och jag får passa mig så jag inte utsätter mig för för mycket. En evig balansgång, jag behärskar dåligt :/ Tror jag skrev i ett inlägg om Svantes utbildning tidigare, att det kan gå på två sätt: Antingen kan det bli riktigt, riktigt bra. Eller så bränner jag ut mig i bägge ändar innan vi kommit halvvägs. Ligger mycket i det när det gäller mig 😉

20429683_10209894588341459_1227893208168624959_n

Hopplösa, kaotiska glimtar ur mitt liv…..

Kopierat ur min dagbok…….

27 mars 2012

Åkte till Pelaren (Ålands Fountainhouse) efter att jag varit hos läkaren. Frustrerad, arg och gud vet vad. På honom och på mig själv och på det här jävla livet jag tycks vara förpassad till att leva. Jag tror de blev glada av att se mig, ville att jag skulle stanna på kaffe. Tog en mugg och satte mig en stund bredvid en, som genom åren där kommit att bli min vän.

Åkte sedan för att köpa kattmat och tanka bilen innan jag åkte hem. Eller till skogen rättare sagt. Stannade på en skogsväg, släppte ut Qila, tog min startpistol och en boll. Gick rakt in i skogen, utan mål. Gömde bollen åt Qila som hon fick leta efter bara för att hon skulle få göra något vettigt. Hade henne att sitta kvar och sköt två skott under tiden jag gömde bollen. Hon satt kvar som hon skulle, trots knallarna. Ett kort ögonblick tänkte jag på vad jag skulle kunna ha gjort med pistolen om den varit riktig. Jag vill verkligen inte tänka så, men måste göra det. Självmordstankarna är ändå trots sin galna natur en trygghet, en utväg ur kaoset…..

Gick vidare, stannade och satte mig på en mossig stubbe mitt ute i ingenstans. Det blåste men solen sken. Tankarna snurrade i min skalle, utan rim och reson. Vad händer? Vad är det jag håller på med riktigt? Varför och till vilken nytta, för vem? Vad försöker jag fly ifrån? Försöker jag alls fly, eller är det något annat jag gör? Någonting är fel, det är uppenbart. Mycket fel, men vad? Det skulle inte vara så här annars och jag skulle inte må som jag gör om det inte var något fel. Jag skulle inte nästan tvångsmässigt plåga mig själv och jag skulle inte behandla mig själv på det här hemska sättet om det inte var för att någonting är fel. Väldigt fel. Ändå känner jag det som att jag är värd det, att allt är mitt fel.

Är det så enkelt som läkaren säger, att jag tänker fel. Att bara jag ändrar mina tankar och slutar att hata mig själv så blir allt bra. Att om jag skärper mig så blir allt bra. Varför ser han inte hur mycket jag skärper mig, hur mycket jag kämpar och hur mycket jag försöker ändra mitt sätt att tänka och vara. Vill han inte se och förstå, eller är jag inte tydlig nog med vad det kräver av mig för att försöka anpassa mig och göra allt som han och de andra i psykiatrin säger att jag borde göra för att må bättre. Jag har försökt förklara under alla år, men det känns ändå som om mina förklaringar och mina tankar i sig är fel, de når inte fram till mottagaren. Jag är fel. Han förstår inte, ingen verkar förstå. Eller så är det bara jag som inte förstår att de förstår. Om det är så, att de har rätt och jag har fel, varför känner jag att jag inte får någon hjälp? Varför kör jag då om och om igen huvudet i den där jävla stenväggen och hamnar i en återvändsgränd det tar en evighet att trassla mig ur….. Jag tycker jag är tydlig, men ändå är min känsla just det att ingen förstår helt och fullt. Inte ens jag själv. Jag är vilse i mitt eget kaos i mitt eget liv och klarar inte av att ta mig ur det. Gång på gång försöker jag skärpa mig. Ta tag i mitt så kallade liv, anstränga mig att försöka ändra på något jag inte vet vad det är och inte förstår, går med på allt som de säger att jag ska göra för att det ska bli bättre och varje gång kraschar jag. Förr eller senare. Ju mer jag försöker anstränga mig desto jobbigare blir kraschen….och jag förstår inte orsaken fullt ut utan känner mig bara mer misslyckad och värdelös varje gång det händer. Över det faktum att det inte hjälper mig att skärpa mig och ta tag i mitt liv.

Jag blev sittande på den där jävla stubben säkert en timme med tårarna rinnande nerför kinderna. Ingen mening, inga svar, inget hopp. Ändå kämpar jag vidare i motvind i en meningslös förtvivlan över ett liv jag varken förstår eller behärskar. På fel plats, i fel liv och i fel värld…..

Jag gick tillbaka till bilen och åkte ner till simstranden, satte mig på bryggan och tittade ut över vattnet. Klädde av mig, gick över isen som låg vid stranden och ut i det iskalla vattnet tills det nådde mig nästan upp till halsen. Simmade några tag, tänkte att jag skulle kunna bli kvar där ute i issörjan. Ingen skulle sakna mig fören långt senare och då skulle det vara försent. Qila stod kvar på stranden och tyckte nog jag var en dåre som simmade mitt i vintern…..Älskade hund, älskade plåsterlapp. Jag simmade mot land och vadade tillbaka upp på stranden. Det kalla vattnet var ändå befriande skönt i sin plågsamhet. Varför slutade jag med vinterbadandet som en i psykiatrin invigde mig i för många år sedan? Jag har fortfarande kvar nyckeln till vinterbadarnas omklädningsrum på Lilla Holmen. Jag satte mig på bryggan i den kalla blåsten tills jag var torr och frös så jag var blå. Klädde på mig, svalde min ångest och min olust och gick sedan snällt tillbaka till bilen.

Nu när jag kommit hem så är det bara kaos i huvudet. Skriver, men kommer inte åt det innerst innersta. Det jag försöker fly ifrån. Jag borde insett vid det här laget att det inte lönar sig att fly. Samtidigt som det inte fungerar för mig att leva så som jag gör. Att det inte är okej. Jag hör också vad läkaren säjer, men tar det inte till mig. Vill inte, kan inte för det är för jobbigt känslomässigt. Jag får inget sammanhang, jag hittar ingen röd tråd i mitt liv och det känn bara som jag kastas runt i något jag inte får grepp om. Jag klarar inte av att hantera någonting i detta kaos, känner mig enbart förvirrad av allt vad alla i psykiatrin säger. Jag är rädd för vad som kommer att hända med mig och jag är livrädd för att må bra, i fall det är det som skulle hända. Det är ett tillstånd som jag inte känner till. Jag vet inte om jag ens vet hur man gör. Kan man veta det? Vet man när man mår bra? Det närmsta i må bra väg jag känner till och minns är då jag flyttade hemifrån och bodde med mina älskade hundar i en liten lägenhet. Jag hade mitt arbete jag trivdes med och jag hade hundträningen och tävlandet. Mer än så orkade jag inte med, klarade inte att hantera och hade inte behov av. Trots att jag ändå kände en ensamhet jag inte kunde förklara eftersom jag trivdes i min ensamhet och en avgrundsdjup ravin mot andra människor, trots att jag själv grävt den. Kanske jag mådde bra då, jag vet inte….

28 mars

Jag var irriterad på det mesta när jag åkte från min kontaktperson på psykrehab idag. Kände mig olustig vad beträffande henne för att hon sa saker som jag varken orkade eller ville höra. Att jag skulle vara barnslig!? Säkert!? Jag vet ingen ting i detta kaos, orkar inte veta….

Har med ilskans och ångestens hjälp fått diskat och städat i köket, så nu är det gjort i alla fall. Inte trevligt då disken luktar skunk sedan någon vecka. Har även lyckats med att duscha. Jag var väl i samma stadium som disken ungefär. Vet inte varför jag inte bryr mig. Orkar inte. Lättare att fly. Hålla igång så jag slipper alla tankar för en stund, men det i sin tur resulterar i att jag kraschar. Det är jobbigt att vara hemma ensam med kaoset och alla känslor jag inte kan hantera, men faktiskt ändå skönt. Det är det jag behöver. Har bestämt mig för att jag ska hålla mig hemma så mycket som möjligt. Är dock tvungen att vara med och köra agilityhinder i morgonkväll. Tvungen? För vems skull? Alltid lika snäll och med en outsinlig vilja att vara andra till lags. Alltid på bekostnad av mig själv….Jag. Orkar. Inte. Mer…..

Har dövat mitt inre med choklad och munkar ett tag nu, men jag inser att jag kan inte ha det så. Mår ju inte bättre av den kosten precis. Har ont i huvudet varje dag och kroppen har börjat värka igen. Dessutom vill jag inte gå upp i vikt igen. De 15 kg som jag lyckats få bort ska jag inte ha tillbaka – Aldrig!

31 mars

Försöker att ta det lugnt, men jag är spänd som en fiolsträng av ångest och illavarande hela jag, både på in –och utsidan. Kaos och hjärnkollaps är bara förnamnet…

2 april

Fan, fan, fan….Det här går inte. Går på högvarv hela tiden. Hjärnan kokar och det är totalkaos. Blir tokig snart. Försöker bromsa, men det går inte, kan inte. Kan inte andas, kan inte koncentrera mig, kan inte fokusera på NU. Blir bara tokig på alltihop, pirrar i hela kroppen. Frustrerad. Inte närvarande. Allt är en stress… Hundträningen börjar stiga mig åt huvudet. Min kropp fungerar inte. Kan vara fruktansvärt irriterad över något och känna mig så underlig. Mitt i allt kan jag komma på mig själv med att jag borde ha gått på wc för länge sedan. Jag är tillbaka i det jag vet mamma talade om när jag var liten, att hon fick påminna mig att gå kissa när jag var arg och irriterad för jag kände det inte själv…Normalt är det inte så, men i stressen som verkar vara inom mig just nu så funkar det inte….Jag låter bli att äta för jag känner ingen hunger…njuter av det. Och när jag äter är det bara skräp… Hatar alltihop……

 

Irriterad på allt och ingenting, ledsen, kaotisk, självdestruktiv och ändå därtill min förbannade självmedvetenhet som stör så in i helvete. Måste hålla ihop, får inte tappa kontrollen. Att veta så jävla väl men ändå inte förstå och ändå inte kunna fullt ut. Vill bara skita i allt och ge efter för de destruktiva önskningarna i skallen, men jag kan ändå inte det. Jag kan inte överge Qila, får inte göra det…..

20170702_66

Det där med face book och mitt beslut

Jag tycker det är väldigt intressant på ett sätt, sorgligt på ett annat sätt. Det faktum att face book och sociala medier överlag har så stort grepp om mänskligheten. När man är medveten om det och börjar kika runt sig, även kolla in sig själv och sitt sätt att använda fb så blir i alla fall jag nästan rädd 😮

Tanken dök upp för någon vecka sedan och jag började ”bearbeta” mig själv till att kunna ta beslutet att ge mig en totalt face bookfri sommar genom att avaktivera mitt konto under tillfällig tid. Jag började fundera mer runt hur jag faktiskt använder fb och vad det betyder – både ur positiv och ur negativ synvinkel.

För mig är face book bra på många sätt. Det är ett lätt och enkelt sätt att ha och skapa kontakt med folk. Jag har rätt jobbigt av att ha för mycket ”verklig” kontakt med folk. Även att prata i telefonen med andra än dem jag känner väl, men med fb kan jag ändå ha den ”sociala” kontakten, utan att det tar kål på mig på samma sätt. Jag har långt mycket lättare att skriva – i alla lägen, så där är en stor fördel med fb och kontakten med andra människor för mig. Dessutom är just skrivandet och läsandet på fb ett sätt att lugna ner mig själv och ”ta paus” från livet – hur galet det än låter. Men till viss gräns har jag nu insett återigen…..Där finns en outsinlig kunskaps- och erfarenhetsbank i alla dessa grupper som är skapade för ”allt” i stort sätt som man kan tänka sig att vara intresserad eller ha behov av…..Jag är en grävare och en tänkare och går jag in för något och jag vill ha reda på något, så…..tja, jag gräver, rotar, söker, letar, forskar, funderar, analyserar……och fastnar….timmarna går många gånger utan att jag noterar det och är det riktigt ”illa” glömmer jag bort att både äta och sova. Min hjärna går så in i det jag håller på med, så det är svårt att bryta, jag vill inte bryta…..Dock har just den biten blivit bättre och jag är rätt hård med mina sov- och mattider i alla fall numer och fått rutin på dem. Även mina hundar hjälper mig med att just bryta mig och de brukar säga till att ”nu räcker det” ❤

Jag har sedan januari mått rätt dåligt fysiskt och vissa dagar knappt orkat någonting alls och det har resulterat i att jag oftast hamnat i fåtöljen framför datorn i stället. Även fast jag varit helt slut, så har ändå NPF-hjänan funkat och skrikit om aktivitet. Jag brukar behöva ha Internetfria dagar ibland och stryker då all kontakt utåt och isolerar mig i min lilla stuga med mina vovvar – återhämtning……När jag skrev mitt senaste inlägg här i bloggen, hade jag stort behov av ett par sådana dagar. Det var också jag insåg att det nog är dags att stänga face book nu ett längre tag. Av den anledningen att jag klarade inte av att välja bort fb i de två dagarna jag hade tänkt :/ Men, tänker någon. Varför inte bara låta bli att logga in? Mitt svar är, av samma anledning som jag inte kan ha kakor hemma i skåpet och låta dem vara där 😉

Nu har jag den i bland enerverande förmågan att analysera, se vissa mönster samt behovet att vända och vrida på allt. Till vanvett många gånger och plötsligt insåg jag det faktum att ”detta är inte bra” – åtgärda. nu.

Jag har gjort det en period förut, stängt ner min face book. För ett par år sedan var jag i samma läge och valde då att avaktivera kontot några månader. Det jag minns var att det var groteskt jobbigt ett par veckor. Rent ut sagt fruktansvärt jävligt plågsamt, stressande, irriterande, frustrerande att inte ha tillgång till fb………Abstinesbesvär på hög nivå typ. Så jag antar jag vet vad jag har att vänta nu någon vecka framåt. Men jag vet om det och jag tar det, jag ska göra detta nu 🙂

Egentligen är det ju enbart för sorgligt att det är så här, men det är ändå min sanning (och jag antar även många andras sanning)…..

Jag har fått lite olika reaktioner över det att jag kommer att ”försvinna” från fb. Både positiva och sådana som gör att mitt beslut blir lite jobbigare att genomföra, trots jag ändå står fast vid det. Bland annat också att jag är modig som gör det. Jag förstår ordet, men jag har svårt att se att det skulle handla om mod. Eller är det det som krävs, jag vet inte :/ ……Överlag har jag inte svårt att gå emot ”normer” då jag i hela mitt liv haft problem att ens förstå dem många gånger och att gå min egen väg är jag van vid och inget jag är rädd för….

Jag älskar att skriva, har stort behov av att skriva och uttrycka mina tankar i skrift, i stort och smått. Vilket ju då också fb möjliggör på ett bra sätt och jag får den tillfredsställelsen genom det. Nu stänger jag den vägen för mig själv ett tag…..Kanske kommer jag i stället att skriva oftare här i bloggen, jag kan inte säga och lovar inget, då jag skriver av ”fri vilja” ❤ Jag brukar ju länka till mina blogginlägg på fb, vilket ju nu då går bort. Så jag vill bara påminna att om nu någon fortsättningsvis är intresserad av det jag skriver, så går det att prenumerera på bloggen och då få ett mejl om att den uppdaterats. Finns en knapp till höger att få tillgång till den funktionen om någon vill.

Önskar mina läsare en skön sommar ❤

19143962_1613781728645441_2853310212832827039_o

Face book-semester 😮 Nice!

 

Trött som i soppatorsk

I tisdags var jag och brorsan till Sverige över dagen med vovve Svante som måste till fysioterapeut för undersökning, då han haft en del diffusa problem med bakdelen ett längre tag.

För mig är det ganska jobbigt och energikrävande att resa. Det blir mycket intryck på en gång, nästan komprimerat och som jag har svårt att hantera och sortera. Fått det förklarat att jag saknar ”filter” i min hjärna – allt går rakt in i skallen på mig. Denna filtrering är något som de flesta människor har per automatik. En förmåga att kunna stänga ute ovidkommande intryck som ljud mm. Avsaknad av, eller dåligt ”filter” är vanligt hos personer med neuropsykiatriska funktionshinder, så inget konstigt med det.

Som liten fick jag ofta utbrott i liknande situationer med mycket folk mm. Jag minns min panik speciellt vid ett tillfälle när mamma och jag stod och väntade på att få gå av färjan. Det var många människor som pratade i munnen på varandra, varmt och trångt…..PANG!

Tyvärr har min känslighet för intryck blivit större med åren. Flera intryck, som ljud, känslighet för kläder/material, beröring, värme, dofter ställer till det allt som oftast. Värst är ljudkänsligheten i situationer med många människor inomhus eller på liten yta och det börjar bli väldigt jobbigt och jag kan även känna just panik dessa gånger. Jag kommer till en punkt där jag helt enkelt inte står ut, min hjärna kollapsar och orkar inte ta in mer – jag måste bort, typ NU. Måste får tyst runt mig omedelbart. Måste få vara ensam, annars exploderar jag. Det är en känsla jag har, inget som normalt händer längre som vuxen för att jag lärt mig behärska mig och gå ur situationen för paus. Min lösning är just då att just det, ta mig bort ur situationen. Jag går ut ur lokalen, eller låser in mig på toaletten. Jag har också hittat en lösning som funkar ganska bra för mig som förebyggande åtgärd i dessa situationer – ”öronproppar” med musik från min mobil. I vissa mer extrema situationer skulle jag numer behöva ha något annat i öronen som dämpar ännu mer, men har inte hittat något som jag gillar och som funkar för mig och som dessutom är hyfsat smidigt och ser ut för något :/

Med tisdagens Sverigeresa i ”intrycks- och stresslagret” var vi i går på vår dotters examensavslutning. Ingen stor tillställning i och med att det bara var två ungdomar som tog sin examen på den speciallinjen, men ändock en del människor. En fin examen med många fina ord av rektor och lärare, sommarsånger och allt som hör till……Och så kaffeserveringen efteråt……Jag klarar någorlunda av att vara på sociala tillställningar om det är specifika program med en människa i taget som talar och resten håller tyst, typ föreläsningar, kurser mm och dessa klarar jag hyfsat trots många människor. Jag klarar det också tack vare att det är just något program, något jag kan fokusera på. Företrädesvis ett ämne jag är intresserad av och kan relatera till – inga större problem, mer än att jag blir trött fort i skallen, men det är liksom okej……Men dessa jäkla pauser :/ Kaffepauser, matpauser och så vidare. Hatar dem rent ut sagt….Jag dricker mitt kaffe, äter min mat och funkar det så går jag ut sedan och tar den paus jag behöver. Det som är jobbigt i dubbel bemärkelse för mig är detta med att då sätter alla dessa människor igång med att småprata med varandra – på en gång, i en lokal där det ofta ekar på ett eller annat sätt i kombination med min resonanslåda till hjärna. Det blir liksom inget bra alls kan jag säga :/ Det andra är att jag har svårt att förstå vitsen (läs: fullkomligt ointressant) med att just sitta med en drös människor och prata om ditt och datt. Sånt som jag är intresserad av kan gå bättre och då är det väl i så fall risk att jag babblar på för mycket i stället och ev kanske inser till slut att just ja, folk kanske inte är intresserade av senaste ”skriket” i hunduppfostran, eller hur rötterna ser ut på en pelargon 😉 – oftast kommer den insikten lite för sent dock och jag känner mig bara dum 😀 Att sitta och prata om väder och vind och annat meningslös, vilket folk verkar ha förkärlek för behärskar jag rätt dåligt och då blir att jag mestadels sittande tyst och har bara dödstråkigt och lider allmänt av situationen i stället = fullständigt slöseri med energi och tid i min värld…

Igår på avslutningen satt jag bredvid min son, som har typ samma inställning till kaffebjudningar som mor sin. När min kaffekopp var tom satt jag där och pillade, allmänt otåligt ruskande på foten med de arma ”proppar” i öronen för att överhuvud tagtet klara av situationen. Tittade på min son som mötte min blick – jag såg vad han tänkte så jag uttalade orden – ”Ja happ, kaffet är slut i koppen, så kan vi få åka hem nu”! Sonen flinade roat och sade – ”Just precis” 😀

I går kväll var jag totalt slut på alla plan och det kändes som jag kört skallen i den berömda väggen, återigen – Soppatorsk 😦 Ändå, eller rättare sagt på grund av den stressen som blir av det jag nämnt ovan, har jag inte sovit i natt mer än max ett par timmar – min NPF-hjärna går på högvarv extra allt då den blir utmattad och det är fullständigt totalkaos. Alla intryck från den senaste veckan (och gärna även från tidigare i livet och helst också ur framtiden 😮 ) ska bearbetas och sorteras – och just då gärna NATTETID, och helst typ tio varv – både framlänges och baklänges samt även lite extra analyserande för säkerhets skull så jag inte går och missar något :p Det är jobbigt, skitjobbigt men jag har faktiskt lärt mig förmågan att kunna skratta åt eländet 😀 Dessutom är det många smarta idéer som avhandlats nattetid också, så det är inte bara av ondo att inte sova 😉

Blir nog ”BECK-terapi” idag efter jag skrivit klart och publicerat det här inlägget i bloggen 😉 Min tidigare kontaktpersons benämning av mitt behov av att stänga in mig med mig själv, avskärmad från yttervärden totalt = Svarar inte i telefonen, pratar inte med folk, ingen internet/mobil annat än musik/film….Tittar ofta då på gamla Svenska kriminalserier, typ BECK mf vilka jag i princip kan handlingen utantill från början till slut….Funkar typ varje gång och jag kan återkomma till mänskligheten efter en dag eller två :p

20170405_45

Kaffepaus i min egen smak och tid för återhämtning ❤

En nattugglas bekännelser

Klockan är bara lite över 2 natten till lördag. Klarvaken är jag och min kropp har av någon anledning meddelat mig att nu räcker det med sömn för i natt. Jag har i alla fall sovit ca 4 timmar i natt, så det får jag vara nöjd med.

Att gnälla, sucka och svära över att jag inte kan sova är ungefär lika effektivt som att försöka cykla till stan på en motionscykel. Som så mycket annat är det bäst att ”gilla läget” och ta det för vad det är. Jo, jag gnäller och gnyr jag också, speciellt efter några nätter med typ ingen, eller bara ett par timmars sömn, men det är nog mer av gammal vana (man kan ju alltid försöka ändra inställning) Jag märker att jag kanske sover lite bättre om jag bara, just ”gillar läget”. Jag försöker att ligga kvar i sängen oftast nu för tiden, även fast jag ej sover och det blir väl ändå en viss vila för kroppen om jag klarar det. Fast nu senaste veckan så går det bara inte, jag måste upp annars blir jag tokig. Så okej det är så nu, men det betyder inte att det kommer vara det hela tiden.

Att jag inte sover ordentligt igen nu (varit så i perioder säkert i 20 år) beror troligtvis på två saker. Dels min egen korkade, impulsiva dumhet, då jag i början på januari avslutade en medicin jag hade just för sömnen från ena dagen till den andra. Jag vet att det var korkat att ta bort den så snabbt, men jag är korkad i bland och det står jag för 😉 När jag berättade för min läkare vad jag gjort, grymtade han bara men skrev snällt ut melatonin som jag begärde i stället. Melatoninet (naturligt sömnhormon) gör nog så jag oftast somnar, men jag sover inte på det. Så det har sedan januari betytt att jag var och varannan kväll slocknar vid 18-19 tiden (ja jag är dödstrött på eftermiddagarna/kvällarna) sover mellan två och fyra timmar, sedan vaknar jag och det går inte att få sova mer.

Jag vill verkligen inte peta i mig mediciner längre för att få sova. De kanske gör att jag sover, men jag får ändå ingen djupsömn och den konstgjorda sömnen gör inte att jag varken mår bättre eller gör mig piggare. Jag är lika jävla trött ändå och då kan det kvitta, jag är hellre utan giftet. Förut har det varit så att har jag inte fått sova på någon natt så har jag kraschat bokstavligt talat och ofta behövt in på psykavdelningen för att ”reda upp” saken. Just nu säger jag bara att jag är väldigt förundrad att jag efter tre månader med minimalt med sömn, där nätterna jag sovit mer än fyra timmar med lätthet kan räknas på min ena hand fortsättningsvis ändå fungerar och orkar med livet. Jag försöker att tränga undan tanken på ”jag går och väntar på kraschen” känslan och vara tacksam för varje dag jag ej rasar och just bara ”gilla läget”

Men, det är också så att jag ej mår så bra just nu. Jag har sedan januari också haft en kropp som både ligger på bromsen och på gasen enkelt uttryckt. Jag går ofta omkring med illamående och yrsel, min kropp är matt och svag, att tvätta håret till exempel är en utmaning för jag får sån mjölksyra i armarna. Det dånar och susar i mitt huvud. Trots jag är konstant dödstrött, så sover jag inte. Min kropp då det var som mest märkbart för en tid sedan går på högvarv, när jag sover och sedan vaknar så är rusar min kropp och jag har hjärtklappning en kort stund. Även ångesten har varit värre igen. För någon vecka sedan blev jag jättedålig igen och var sängliggande en vecka. Envishuvudet vägrade gå till läkare, av den enkla anledningen att tidigare gånger jag gjort det i skov med samma symtom så har jag bara ”fått en klapp på huvudet” och friskhetsstämpel i arslet, eller som sist ”du är deprimerad”. Jag är mån om mig själv och vägrar utsätta mig för den förnedringen igen. Samtidigt vet jag ju att något är mycket fel i min kropp. Det är lätt att bli uppgiven då.

Det var ändå via de underbara människorna på psykiatrin som hjälpte mig (igen), läkaren där tog en massa prover och bland annat mina sköldkörtelvärden (har ju underfunktion sedan tidigare) och kortisol. Det visade sig att mina sköldkörtelvärden var fullständigt åt helvete, inte rätt någon stans. Kortisolet ligger rätt lågt, samt att mitt prolaktinvärde är väldigt mycket för högt (vilket inte är bra) Mina sköldkörtelvärden är totalt motsägelsefulla och visar att jag har både underfunktion och överfunktion samtidigt enkelt uttryckt, samt att mitt T3 är lågt och visar att kroppen inte kan tillverka tillräckligt med aktivt hormon.

Plötsligt började endokrinologen att arbeta, trots jag i snart tre års tid talat om hur skit jag mår så har han inte lagt två strån i kors för att hjälpa mig. Läkarna går efter provsvar och visar inte de något så är det det samma som att man är frisk.

Nu först funderas det över vad orsaken till mitt mående kan vara (läs galna provsvar) mer prover har tagits, bland annat på funktionen i hypofysen mm och jag ska även in för ett ACTH-test till att börja med. Han börjar även fundera över min hormonbalans i övrigt, och vad som påverkar….Lite förundrad är jag, att de små stjärnorna i provresultaten styr läkarna med järnhand. Finns inga stjärnor skiter de i en, trots man mår åt helvete.

Men jag fick nog i december redan och tog helt privat kontakt med Eva-Lotta Ryd som är utbildad kostrådgivare (lågkolhydratkost), hormonterapeut och snart färdig funktionsmedicinare. Det som är just nu är att vi går och väntar på svaren av en rätt omfattande hormonanalys som jag gjort och med svaren av den som utgångspunkt få hjälp med att balansera mina hormoner igen och förhoppningsvis må bättre med tiden. För ja, hon tror att det är det som är problemet – att det är oreda i hormoner och signalsubstanser. Det jag gjort ett tag också så är att jag petar i mig en del vitaminer, mineraler och andra tillskott, samt gjort lite justeringar i min kost.

Det känns som två motpoler – hur läkarna jobbar och hur Eva-Lotta och hennes kollegor jobbar och faktum är att jag nog håller mig mer till hennes syn på helhet och att hitta grundorsaken till ohälsan och börja där ifrån. Detta gör också att jag blir än mer stark i min övertygelse om att ”de vita kemiska pillren” inte hör hemma i min kropp. Som sagt hade psykofarmaka hjälpt mig under de 18 år jag proppats full av dem, så hade jag vart frisk som en nötkärna idag. Det botar inget, mest bryter ner. Bättre då att åtgärda orsaken och reparera kroppen med rätt komponenter som den känner igen och kan hantera.

Nå läkarna är fantastiska på att ”lappa och laga”, men sedan finns nog mycket att önska många gånger….Dock är det ju inte svart/vitt kan jag tycka :/

Vägen till certifierad assistanshund fortskrider

Jag har målet klart för mig och vad gäller ”pappersbiten” med ekonomi, regler vad som gäller här på Åland, med mera så är det också på gång att lösas och jag får klarhet i mer och mer efter hand. Har fått kontakt med ”Assistanshundar på Åland” och fått mycket hjälp där redan 🙂 Jag har även tagit kontakt med utbildare i Sverige och håller på vidare med den biten. Det är mycket för mig med allt som har svårt att få ihop alla bitar så att ta lite i taget är melodin för mig och ha tid på mig. Det är många bitar som ska klaffa ännu, innan det är klart och vi ens får klartecken till att påbörja den ”officiella” utbildningen.

Det jag är orolig för, är ju att jag inte kommer att orka med de träningar som ska göras i Sverige. Att klara av resor + träning en hel helg tex blir svårt. Har ett par alternativa utbildare för distansutbildning, vilket i så fall är den bästa lösningen för mig. En av instruktörerna är villig att någon gång komma hit också för uppföljning/träningskoll mm. Tror det löser sig när den dagen kommer 🙂

Svante är 9 månader nu och vi tränar på givetvis. Han har även förröntgat höfterna på honom pga att han har lite problem bak. Höfterna ser dock fina ut, så det är skönt (ett krav är att hunden är frisk i leder mm) Nu när jag har klarhet i mycket mer och fått mer kunskap hur ”allt” går till mm och att det inte är en omöjlighet att genomföra, så känns det mer relevant att jobba med honom specifikt med sikte inställt på det lämplighetstest som han måste får godkänt för att få påbörja utbildningen alls. Det är inget jag bara går och gör med honom, utan för hans del krävs mycket träning i hur han kan fungera i samhället och med folk, hundar mm. Han är ju van att röra sig i stan sedan han var liten. Är inte rädd/osäker för något eller så, men han har lite åsikten att alla hundar och människor nog finns där för hans skull 😀 så ja, vi har att jobba på. Han är dock duktig och gör framsteg hela tiden i hur man ”uppför” sig. Blir nog bra bara vi får hålla på ❤

Några allmänna ”krav” på en assistanshund är bl.a att den ska fungera i alla olika miljöer (ute och inomhus) utan rädslor, den ska inte bry sig om andra hundar eller människor, kunna ligga/sitta/stå passiv och koppla av då det behövs, gå bredvid föraren i löst koppel oavsett vad som händer runt om mm.

Min egna behov av Svante som assistanshund och vad som är tänkt att han ska hjälpa mig med, är främst att han ska fungera som ett stöd och en trygghet i sociala sammanhang. Han ska finnas där med mig, han lugnar mig då jag upplever situationen jobbig. Bara genom sin blotta närvaro, eller om jag ber honom genom att tex komma upp och hänga med frambenen i min famn ”kramas” med huvudet mot mig. Något han gör självmant och som jag håller på att lägger kommando på. Också bara genom att sitta och trycka sig mot mig nära, eller som han ofta gör själv om jag står still, går in mellan mina ben och står mot mig, vilket jag också håller på lägger kommando på. Hans närvaro gör också att han fungerar som distraktion tex i samtal med andra människor, eller i jobbiga miljöer/situationer – jag kan fokusera på honom en kort stund, pilla honom i öronluddet för att få en micropaus och legitim ”orsak” att släppa fokus/ögonkontakt med personen jag pratar med. Andra saker han kommer att få lära sig som vi börjat träna är tex. plocka upp saker jag tappar, eller ber om. Att på en parkering kunna hitta vår bil (vilket jag ofta är helt värdelös att minnas var jag ställt den), att reagera och meddela mig larm/äggklocka ovs. Det pga att det inte är bara en gång jag glömmer att äggklockan ringt tex och mat bränns vid/ägg kokar torrt ovs. Tanken är att han ska lära sig dra i mina kläder på något vis för att få igång mig 😀

Lite intressant när jag började tänka efter vad mitt assisanshundbehov är (för ansökan) så insåg jag att det här är ju sånt som alla mina hundar genom åren ”används” till. Skillnaden blir i princip att nu får jag förhoppningsvis en certifierad hund som jag kan ta med även till platser ”vanliga” hundar ej får komma till. Något som jag ser som en stor hjälp. Visst jag har klarat mig i 46 år och fungerar hyfsat socialtutan hund (om jag måste 😉 ) , men att ha hunden med mig underlättar stort för mitt välbefinnande och mående/trygghet/osäkerhet mm.

Jag har tyvärr inte så mycket energi och ork att tillgå, så under de närmsta två åren typ så kommer jag att ha huvudfokuset på vårt mål med certifiering. Förstås blir det lite tävlingslydnad och spår också med honom, men då all ”stadsträning” mm tar kraft och tid av mig, så är det fokus på det som gäller. Jag har ju en hund till som ska ha sitt också.

17103758_1492906080733007_2280303323143560464_n

Vi ”tar en kaffe” på Sittkoffska Gården för att Svante ska få träna på att ligga stilla och lugn. Detta är stort för honom då han bara kort tag sedan hade mycket myror i brallan av att ligga still 🙂